Ur form, det är vad jag är. Efter nån månads förkylning kom jag igång så smått vid påsk för att sen ta ett par veckor ytterligare med snorig näsa och ond hals.
Spenderade därefter Valborgshelgen i Sälen med familjen och där fick vi oss en av de bättre fjällvistelserna jag varit med om trots (eller kanske tack vare) det mesta var stängt. Lagomt till vi kom ner från fjället innan för att sätta oss i bilen hemåt Borlänge snorade jag ihop fullständigt och årets första pollenreaktion var ett faktum.
Nu är jag dock lite bättre och den här veckan har jag faktiskt cyklat en gång och sprungit tre gånger! Två veckor kvar till Blodomloppet och jag siktar på att persa på milen (37:55), vilket troligtvis blir hur svårt som helst.
Hurra, idag fyller jag 35 år, så nu är jag veteran även som skidåkare och orienterare. Har ju provat på det som cyklist redan eftersom gränsen där går vid 30, men nu känns det mer på riktigt. Känns bra.
…men är förkyld, och har så varit sedan början av januari i stort sett. Så det går knackigt med träningen och mina ambitioner att åka Vasaloppet dog ut för ungefär en vecka sen. Förhoppningsvis är jag snart på banan igen. Återkommer snart.
Idag sprang jag Lidingöloppet och det gick grymt bra. Hade ju siktet inne på 2:15 men i och med den hårda kampen mellan mig och Patrik Karlsson om totaltiden på klassikern så värderade jag om ambitionen och gick för 2:10. Första milen rullade på riktigt bra och jag kände att min fartstrategi på 4:20-tempo kunde justeras lite. Jag hade god hjälp av min kollega från Tunabyggen, Torbjörn Hansson, som höll perfekt fart. Andra milen var också bra och när småbackarna vid ca 15 km började höll jag igen lite för att spara på krutet.
Efter Grönstabacken med knappa milen kvar kunde jag inte hålla mig längre utan öppnade spjällen lite till. Det tog dock inte mer en 1,5 km till jag kände att det var för optimistiskt och då det började rycka lite i högerlåret i utförsbackarna blev jag orolig för kramp och slog av lite på farten igen. I den beryktade Abborrbacken var jag fräsch och hade inga som helst problem uppför eller efter den. Jag blev såklart svintrött på slutet men det vore ju konstigt annars och kunde nöjd springa i mål på 2:07:29 enligt den egna klockan. (har inte sett några officiella resultat än)
Patrik öppnade friskt och jag fick rapporter om att jag var 5 min efter vid 15 km och det verkade som att det skulle bli en riktig strid på kniven om klassikertotalen. Vid 20 km hade jag dock inte tappat mycket mer och i mål var han ca 6 min före och jag höll alltså undan med 4 minuter.
Jag är extremt nöjd med min klassiker. Att bara vara frisk och skadefri vid tävlingstillfällena är ju inte helt lätt och att tajma in bra form med bra yttre förutsättningar kräver lite tur. Nyckeln till den fina sluttiden var ju framförallt Vätternrundan där jag cyklade med helt rätt gäng. Mest nöjd är jag nog med dagens lopp då det var det mest överraskande resultatet med tanke på min minst sagt klena löpbakgrund de senaste 5 åren. Nu vet jag ju inte om min totaltid är ett rekord eller inte eftersom det av någon anledning inte finns någon officiell statistik på klassikern, men det är dags att det ordnas tycker jag. Då skulle kanske fler elitsatsande genomföra hela klassikern och prestigen öka. Tills motsatsen bevisas kallar jag min totaltid för rekord.
Tiden är absolut möjlig att förbättra. En triathlet, som kan åka bra skidor och som kör med rätt gäng på Vätternrundan skulle gå under 14 timmar. Första namnet som dyker upp är Per Wangel men det finns säkert fler. Patrik Karlsson kommer nog putsa en del på tiden redan nästa år tror jag. För egen del så blir det inga fler klassiker med sådana här ambitioner.
Nu skall jag njuta av att den här galenskapen är över och fundera lite på om det väntar några nya idrottsliga utmaningar. Ö till Ö 2013 kanske.
Livet som tvåbarnsförälder rullar på finfint. Lilla Line som snart blir två månader äter, sover och gör inte mycket väsen av sig än så länge.
Min sista del i klassikern närmar sig med stormsteg då det är dags för Lidingöloppet på lördag. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot loppet då löpträningen blivit i mindre omfattning än vad jag hoppats på innan. Framförallt beror det på de ljumskproblem jag drog på mig i samband med Vansbrosimningen. Nu har jag dock hållit igång ordentligt sen början på augusti och hunnit med ett par race, några långpass och en hel del intervaller i olika former så jag är ganska förberedd.
Målet är 2:15 på de 30 kilometrarna och det är en offensiv målsättning för mig. Eftersom mina tidigare klassikerstarter varit riktigt lyckade så är jag en bra totaltid inom räckhåll. Med 4:21 på Vasaloppet, 6:52 på Vätternrundan och 58 minuter på Vansbrosimningen så lutar det åt en sluttid under 14½ timme om jag levererar på Lidingöloppet. Jag tror inte det finns någon officiell statistik för totaltid på en svensk klassiker, men på resultatjakt.se kan man själv registrera sin klassiker och där är Patrik Karlsson från Garphyttan i topp på 14:49. Så det ser bra ut.
Nu gäller det som sagt att klara av löpningen också som jag tror kommer bli riktigt tufft. Jag vet att jag fixar 20 km med 4:20 fart, men frågan är hur benen reagerar på en mil till. Förra helgen sprang jag igenom hela banan tillsammans med Simon och Borgström i lugnt tempo och det var väldigt värdefullt för att veta vad som väntar, men gjorde ont i benen.
Edit: Fan, jag missade i researchen. Svärfar Pelle som är bekant med Patrik Karlssons pappa genom jobbet påminde mig om att det ju kan vara någon som är på väg mot liknande totaltid som mig i år. Mycket riktigt så är ovan nämnde Patrik det. Han ligger nu ca 10 minuter efter mig, men är en klart bättre löpare. Han sprang Lidingöloppet på 2:03 i fjol och jag tror att han är bättre i år så jag kommer få det riktigt svettigt om jag ska klara att vara mindre än tio minuter efter honom. Frågan är om jag ska hålla kvar vid min plan för 2:15 eller sikta högre och eventuellt få betala surt sista milen? Dessutom kan det ju finnas fler som jag inte har koll på som blandar sig in i diskussionen.
I morse kl 6:53 kom vår efterlängtade guldklimp ut i det fria. Vi var beredda hela gårdagen då värkarna hade startat under natten men de blev inte tillräckligt täta förren till kvällen. Halv nio igår kväll var vi på plats på förlossningssalen och efter en lång natt där Malin stod för showen (vilket hon gjorde med den äran) så såg så äntligen vår andra dotter dagens ljus strax innan tuppen sagt kuckleliku, klockan är sju.
Hennie jublade i telefonen när vi berättade att hon fått en lillasyster och i eftermiddags då hon besökte BB fick hon agera storasyster för första gången och stoltheten visste inga gränser. Malin och yngsta dottern (som inte fått något namn ännu) vilar förhoppningsvis upp sig just nu och jag och Hennie håller ställningarna i Skräddarbacken och försöker förstå att vi utökat vår lilla familj med en ytterligare medlem.
Ni får hålla till godo med en sunkig mobilbild så länge eftersom finkameran är kvar på BB.
Jag har idag min fjärde semesterdag och ingen bebis har börjat meddela sig om nedkomst än. Så vi väntar spänt vidare och försöker aktivera oss på hemmaplan och i närområdet för att dagarna ska rulla på.
För egen del väntar jag på att kroppen ska hela sig igen då jag har fortsatta problem med högerljumsken sen Vansbrosimningen och kan egentligen inte träna nåt vettigt. Försökte mig på lite MTB förra veckan och det kändes ok till en början så länge jag satt ned. Efter andra försöket så blev ljumsken klart sämre så då fick jag lägga ned dom ambitionerna. Försökte mig därefter på att promenera i skogen kombinerat med bålstyrka och då blev det om möjligt ännu sämre. Igår spenderade vi eftermiddagen vid sommarstugan på Hellmansö och då passade jag på att paddla lite och det är det enda försöket till alternativ träning som inte gjort att jag fått ont. (förutom träningsvärk förstås)
Nu ska jag ta ett par dagars helvila för att se vart det vänder och på måndag morgon har jag tid hos Leon Spiller för att försöka få hans hjälp att reda ut krämporna. Om inte det krockar med förlossning vill säga.
Den här bloggen har det senaste året pendlat mellan stiltje i uppdateringarna till inlägg om mina motionsaktivteter. Familjelivet har jag medvetet låtit stå utanför förutom någon bild då och då på en eller flera familjemedlemmar. Eftersom det nu bara börjar handla om dagar eller ett fåtal veckor innan vi väntar möta vårt andra barn så tyckte jag det var dags för ett meddelande om just det. 24 juli är utsatt datum så spänningen stiger för var dag. Hemmavid handlar mycket om förberedelser för det som komma ska och snart är vi nog så beredda vi kan bli.
