Sitter ledbruten i soffan och orkar mig inte på någon längre beskrivning av dagens lopp. Hade det tungt hela vägen och fick väldigt lite gratis. Höll mig dock hyfsat kall och la upp loppet bra efter förutsättningarna. Slet ont från Oxberg efter kanske ha kört lite för optimistiskt i Lundbäcksbackarna. Höll ihop det bra ändå och blev 142:a. Elitledet nästa år igen alltså!
Jag hade önskat mig en bättre sista uppladdning inför söndagens Vasalopp. Men nu är det bara att gilla det berömda läget. Än så länge är det egentligen ingen fara på taket. Jag är inte jätteförkyld, bara snorig, småhängig och med en allmänt otrevlig känsla i luftvägarna. Som Janne mycket riktigt påpekade i sin kommentar till mitt förra inlägg så har jag tidigare lyckats rätt bra direkt efter jag varit sjuk. Får hoppas på en sån effekt den här gången också. Måste bara bli lite friskare först. Har spenderat dagen hemmavid för att om möjligt få mer vila än på jobbet. Har jobbat ändå, men mest genom eget pysslande framför datorn vid köksbordet istället för ett gäng möten. Det är snällare både mot mig själv och mina kollegor. Jag vet ju vad jag själv tycker om de som sitter och snörvlar på jobbet.
Hade topp 200 som mål innan vintern. Efter Norrbärke skruvade jag upp förväntningarna lite och började så smått sukta efter topp 100. Åkte ju sen på en trevlig 2½ veckors förkylning och jag var tillbaka till utgångsläget igen. När jag lyckades så bra på skidO-SM för två veckor sen så förstod jag att jag var rätt bra med i matchen ändå och en placering bland de hundra första kom åter i sikte. Nu vet jag inte riktigt. Målet är först och främst att starta sen får vi se. Med bra skidor, gott energiintag och bra fartstrategi ska det nog räcka hyfsat ändå.
Vem vinner på söndag då? Jag hoppas så klart på Daniel Tynell och Erik Eriksson, men tippar Oskar Svärd med Jörgen Brink som outsider. I skidorienterarkampen kommer striden stå mellan pånyttfödde Daniel Nordebo och Peter Arnesson. Cyklistkampen kommer Håkan Löfström att vinna ohotad.
Hennie gillar att mamma Malin har sportlov:
Jo, jag är förkyld. Förhoppningvis är det en snabb nästäppa som kan avhjälpas med sömn, vila och hela arsenalen med huskurer. Hur som helst så kom det väldigt olägligt. Det är väl egentligen ett lyxproblem men med mitt troligen sista Vasalopp som något sånär vältränad i sikte så känns det bra surt.
Försökte mig på ett distanspass igår, men nu förstår jag varför det kändes risigt. Igår trodde jag det var nysnön, skoskavet och lördagens dubbelpass som var orsaken. Hade tänkt mig dryga fyra timmar men gick in efter tre och var skapligt missnöjd.
Jag tycker jag borde lärt mig lyssna på kroppens signaler med åren och med förra veckans extrema trötthet i åtanke borde jag kanske tagit det lite lugnare under helgen. Men det har faktiskt blivit svårare med åren. Numer är det svårt att skilja på vardagströtthet pga jobbet, småbarnsföräldertrötthet efter delvis vakna nätter, OS-trötthet efter nervkittlande kamper i TV-rutan eller helt vanlig träningströtthet. Kombinerar man sen dessa kan det bli en riktig soppa.
Veckans andra dubbelpass idag. Lite panikträning inför den 7:e mars. Började med styrka på Svea i morse. Hängfrivändningarna gick lite knackigt men resten kändes oförskämt bra och jag lastade på mer än jag gjort tidigare den här vintern.
På eftermiddagen hade Rikard Claesson bjudit in till träningsrace på Skräddarbackens elljusspår. 3 varv, totalt 7km, två startande, -1 grad, fuktig luft och glatta spår var förutsättningarna. Vallaångesten för Vasaloppet blev inte mindre i och med detta då det var vanskliga förhållanden och med halkiga skidor som ändå bromsade i utförsbackarna så blev jag bryskt påmind om hur svårt det kan vara i dessa fören. Hade hyfsat tempo i kroppen ändå och distanserade en illamående Rikard med 1:20.
Hennie har ärvt sin mammas och morbrors snowracer idag och blev extra lycklig. I morgon blir det testkörning av den för henne medan jag siktar på ett långt distanspass.
Den här veckan har varit seg, mycket jobb och sliten kropp i kombination med bristande sömn har tvingat mig till tre vilodagar.
Idag pensionsavtackade vi Gunder Häggström på jobbet. Mitt arbetslivs första chef som varit ett stort stöd och ett bollplank under de fem år jag jobbat på Tunabyggen. En erfaren man med ett imponerande engagemang och en aldrig svikande envishet. Då det är hans jobb jag tagit över sedan årsskiftet så känns det både vemodigt och lite skakigt att nu klara sig på “egen hand”. Försökte mig på ett litet tacktal och det var faktiskt längesedan som jag var så nervös som jag var idag. Det gick dock bra, men luften gick ur mig efteråt och resten av dagen var jag om möjligt ännu tröttare.
Tvingade ut mig på stakintervaller när jag kom hem och kom tillbaka med ett bra pass i ryggsäcken men med bedrövliga tider. Förhoppningsvis berodde det på snön och glidet och inte så mycket på formen att det gick sakta. 4:42, 4:43, 4:39, 4:39 och 4:40. Samma sträcka som tidigare vilket innebär botten till toppen på Skräddarbackens elljusspår, första saxbacken borträknat.
Nu har vallaångesten för Vasaloppet börjat.
Jaja, de hade väl lite rätt i tidningen ändå. Men man måste komma ihåg att landslagsåkarna precis kommit hem från en två veckor lång sejour på världscup och EM i forna östblocket. Man brukar kunna vara både lite less och sliten då. Hur som helst är jag nöjd.
Sprinten var loppet med bästa känslan. Vägvalade bort medaljchanserna redan till första kontrollen då jag ändrade mitt vägvalsbeslut vid startpunkten och tappade en minut. Sen flöt det på oförskämt bra. Slutade 6:a, 1 min efter Erik Rost.
Långdistansen var en prövning. Snöstorm och tuff bana gjorde det till äventyrliga förhållanden. Lite som barnen från Frostmofjället kan man säga. Jag var glad att hitta hem. Kämpade dock på i samma tempo hela banan utan egentliga misstag och lyckades knipa bronset efter Rost och Johan Granath.
Idag var jag rätt sliten, framförallt i triccarna. Tillsammans med kärvföre så blev det drygt. La mig i djupsnön vid första kontrollen och tappade viktigt sug bakom favoritlagen. Sen åkte jag nog lite tokigt på ett par sträckor för jag tappade mycket tid. Hammarberg hämtade sen upp oss på ett snyggt sätt och vi blev trea efter Hallby som vann före Alfta.
Arrangörerna i HJS Vansbro gjorde en fantastisk insats hela helgen trots usel hjälp från ovan. Det var verkligen sämsta tänkbara väder för att hålla igång ett tävlingsområde men de klarade det med bravur med massiv spåruppkörning både innan och under tävlingarna.
Nu är skidorna färdigpulvrade och snart kommer Hammarberg och hämtar mig för avfärd upp till Vansbro och skidorienterings-SM. Sprint väntar idag sen långdistans i morgon och stafett på söndag. Ska bli kul! Kom på att jag inte dammat av skateskidorna sedan skidO-premiären i Vemdalen i december så jag kände mig tvungen att sticka ut en sväng igår kväll. Kändes lite kantigt men ändå helt ok, framförallt växel två. Blir troligtvis mest smalspår hur som helst i helgen så lite ska jag väl ha att hämta från mina vasaloppsförberedelser. Av någon konstig anledning så envisas Dalarnas Tidningar med att skriva om mig som någon sorts outsider. Det tror jag inte ett dyft på. Förutom den knappa träningen på skateskidorna så har jag varken rört kartstället eller åkt skoterspår på två månader och dom jag förväntas konkurrera med tillhör världseliten och tävlar varje helg. Jag är med för att det är kul och någon comeback är det definitivt inte tal om.
Annars rullar det på. Jobb, lite knappt om träning och sen OS på kvällarna. Det som gjort störst intryck på mig hittills är, förutom Kallas och Ferrys guldmedaljer, Anjas krasch. Fy fasen vad obehagligt jag tyckte det var. Jag tyckte det hängde i luften mest hela tiden och det syntes verkligen i många delar av åket att hon pressade på gränsen. När det sen brakade till så slutade nog mitt hjärta slå en sekund, men att hon klarade sig så pass bra och till råga på allt klarade av att övervinna smärta och rädsla dagen och dessutom knipa ett OS-brons är otroligt imponerande. Jag har väl inte alltid haft så lätt för Anja som person, i alla fall så som hon framställts genom TV-rutan. Nu är jag full av beundran och kommer nog så att förbli för all framtid.
Eftersom det förväntas kräksnöa i helgen så bjussar jag på en solskensbild från i söndags för att påminna om att vintern är fantastisk.
Hennie spenderade förmiddagen med gympa på Friskis & Svettis med mormor och rulltrappeåkning på Kupolen med morfar så jag och Malin passade på att åka till Gyllbergen. Det var första gången vi var där i år och Borlänges skidparadis visade upp sin allra bästa sida. Lite kallt till en början men i övrigt helt fantastiska förhållanden. Jag åkte parkeringen-Älgsjön-Prästbodarna-Stockgropen-Spånsans fäbod-Gylle fäbod-Älgsjön-Dragberget-masten och sen ner till parkeringen igen. En grymt fin tur med halvgas i hela passet. 2:48 blev det totalt. Efter lunch slockande jag i sängen en stund och sen bar det iväg ut igen för bobåkning och snögrottegrävning med Hennie.
Till middag lagade Malin till en av det godaste pizzor jag ätit. Dinkelpizza med aubergine, squash, champinjoner, skinka, mozzarella och ruccola. Snart blir det OS på TV tillsammans med sambo och godisskål. En bra dag!
Skidade lite lätt i måndags. Blev sen inget på tisdagen då jag hade en djävulsk huvudvärk. Igår hade jag ambitioner att bränna ett kort pass innan jobbet, men med samma huvudvärkskänningar på morgonen så ställde jag in. På kvällen var vi ett gäng från jobbet som såg Leksand-AIK i Ejendals arena. Ovanligt kul match!
I morse när jag cyklade till jobbet kände jag mig för första gången frisk. Därför kunde jag med gott samvete bränna av ett fartlekspass på 37 minuter nu i kväll varav 8 minuter spenderades i gul zon och 15 i röd. Skönt! Har dock bestämt mig att det inte blir någon tävling till helgen. Jag känner mig helt enkelt för vek och dessutom kostar det 800kr att efteranmäla sig till Engelbrektsloppet. Det känns det inte värt.
Henrik Öijer har ont i en magmuskel och av ren sympati verkar det som att jag har lite samma sort av problem. Nedre delen av vänster sida på magen ömmar och stretar. Att springa går inte alls. Att cykla går bra. Att åka klassiskt är sådär. Anders Åkerman skulle nog påstå att det är klassiskt höftböjarproblem. De kan ju dragit ihop sig å det grövsta under mina inaktiva sjukveckor. För någon överansträngning lär det inte vara tal om.
Lite, lite bättre idag. Med strålande sol, gnistrande snö och human temperatur längtade jag ut i skogen så fort det blev ljust ute. Efter morgonbestyr med Hennie, en tur till Falun och ICA Maxi, lunch och lite städning bar det ut i spåret upp mot Halla. Förra året var det fantastiska skidförhållanden här hemifrån och det har inte varit sämre i år och jag slås gång på gång av hur glad jag är att jag bor just här uppe i Skräddarbacken. Vildmarkskänlsa direkt på husknuten i stort sett. Vi som trodde att vi skulle sakna Bergebo när vi flyttade därifrån, men än så länge har jag inte märkt nåt av det. Sven Lundbäck, vår forne granne, saknar jag dock då och då.
Nåväl. Rejält påpälsad för att påminna om att hålla farten nere och med ett tjockt och klumpigt motionärslager med VR45 blev det en 45 minuters tur i sakta mak. (utan vätskebälte) Jag är svag nu och det känns oerhört avlägset att tävla något. Framförallt i nio mil. Förhoppningsvis (och troligtvis) ändrar sig det rätt snabbt bara jag kommer igång lite igen.
Får passa på att tacka Emil G, Lalla, Per Sillén mfl som håller spåren i trim. Ni gör ett fantastiskt jobb!
